Unison - Let's unite tonight

Jag märker hur fort jag faller in i gamla mönster så fort jag åker hem på lov. Allt känns liksom lite sådär, jag blir känsligare och tvivlar på en massa saker. Det är väl som vanligt att jag har för mycket tid att tänka på saker och jag har ju en tendens att vända och vrida på saker. Och gärna åt fel håll. Det är nog bra att jag ska åka bort i några dagar, då kommer jag hålla mig sysselsatt och dessutom ska jag umgås med två av mina bästa vänner. Det blir bra.

Var hos Carro ikväll och vi pratade om våra skolor och framtiden och sånt. Hon satsar på att söka musiker på musikhögskolan nästa år. Hon frågade mig om det är foto som gäller nu. "Ja det är det", svarade jag utan att tänka. Det kändes så självklart när hon frågade. Det verkar som att det är dit jag är på väg och att det är det jag ska fokusera på nu, fokusera på att bli bättre. Jag vet att jag ständigt utvecklas, det ser jag själv på bilderna som jag har tagit. Men jag skulle vilja ha feedback av någon som håller på med det, som är yrkesverksam fotograf. Jag har inte tagit så mycket genomtänkta bilder, jag sysslar ju mest med dokumentärt foto och då mest bilder från mitt liv på Sjövik. De flesta som ser de bilderna är ju folk som som går på skolan och kan därför relatera till bilderna och känna saker när de ser dem. Jag får väldigt sällan höra vad folk som inte går på Sjövik tycker om bilderna, är de bara platta och tråkiga för den som inte känner personerna och som inte vet hur det är att leva på Sjövik? Eller förmedlar bilderna just hur det är och vilken stämning det är? Det är sånt här jag skulle vilja veta, men samtidigt känns det lite dumt att fråga folk också då det lätt kan ses som att man bara fiskar komplimanger och att folk kanske är rädda för att kritisera dem.

Det känns som att man måste lära sig att se objektivt på det man skapar också. Skulle jag tycka att bilderna var intressanta och förmedlade någon form av stämning? Det är ju självklart väldigt svårt men jag skulle vilja lära mig att göra det. Det är samma sak med sången, men där är det nog mycket svårare att vara objektiv. När det gäller det så är jag sjukt självkritisk och det är synd för det är ju inte det jag ska syssla med sen. Jag ställer samma fråga som Kerstin (min sångpedagog) brukar fråga: "Varför kan man inte bara sjunga?"

Jag tror att jag behöver vägledning just nu, någon som kan ge mig råd. Sen är det väl bekräftelse som behövs också. Som vanligt...

Om ett par timmar far jag hem på höstlov och det är med blandade känslor jag gör det. För tillfället trivs jag väldigt bra med folket här och känner inte för att åka ifrån dem. Men jag tror att det är ganska bra att jag ändå gör det för det är lite dags nu på nåt sätt. Innan allt bara blir jobbigare.

Silverpennies-konserten var jättebra och jag tror bestämt att de har fått sina första svenska fans. Haha.

Jag får skriva mer när jag har kommit hem till Vässan för nu måste jag packa och städa innan jag ska åka.

Silverpennies tävlade i Garagerocken igår och gick vidare till finalen som är den 30 november på Arenen i Falun. Jag är så jävla stolt över dem, det känns gött att det går så bra för dem. De jobbar stenhårt och förtjänar det verkligen. Nu är det bara att ladda inför onsdagens konsert på Maximeteatern i Borlänge.

Jag och killen här ovanför, känd som Hannes/Bloo, har pratat om att vi skulle se Laakso innan året var slut men inte fasen har det blivit av. Vi är så dåååliga. När de spelade på Peace & Love i somras så kom man inte in för att det var fullt, men hade jag vetat att mitt pressack. hade kunnat ta mig in där så hade jag ju lätt utnyttjat det. Det stod i informationen vi fick att press inte var garanterad plats på S2 och Bolanche, som var de mista scenerna, men när jag dagen efter Laakso testade att gå fram till vakterna på S2 och visade upp mitt fotopass så fick jag komma in, trots att det var fullt. Då blev jag lite bitter över att jag hade kunnat komma in på Laakso kvällen innan.

Jaja, det blir väl inget av med det i år. Förhoppningsvis spelar de nåt nästa år. Då jävlar bloo!

Jag var bara tvungen att posta denna otroligt söta bild på Fredrik och mig, är vi inte bedårande? Det tycker i alla fall vi själva. Mössan vandrade runt under kvällen.

Jag tror att jag kan vara på väg att bli sjuk för när jag vaknade kände jag mig fruktansvärt hängig och seg. Ont i huvudet har jag också och det släpper inte trots att jag har tagit huvudvärkstabletter. Det brukar vara så när jag är sjuk, ingenting biter på mig. Vi ska in och bowla ikväll och då ska jag köpa färsk ingefära, det är typ den bästa huskuren för att förebygga en begynnande förkylning. Starkt och ganska äckligt är det men det funkar.

Jag älskar internskämt, det enda som är synd är att inte alla förstår dem. I och för sig kanske det är meningen med dem. Jaja, hur som haver. Helgen har varit fin, ångrar inte att jag åkte med trots att jag ibland funderade vad jag hade där att göra. Jag har så dålig koll på folkmusik så ibland när jag satt och bläddrade i spelschemat så blev jag jag helt snurrig och det resulterade i att jag bara satt på mitt arsel och glodde. Jag var inte på lika många workshops och danskurser som de andra men det gav mig tid till att sitta och bara iaktta folk, vilket jag tycker är jätteintressant. Har dragit några slutsatser om folkmusik-folk men det ska jag inte göra nåt utlägg om här. Men fina är de.

Den här veckan är det spelvecka här på skolan. Alla ensembler repar som tokar för att sedan redovisa det för oss andra i nästa vecka. Jag är ju inte med i nån ensemble så jag ska inte spela nåt men det ger mig tid att jobba med annat som jag ligger efter med. Sen tänkte jag softa lite också inför den kommande stressperiod som ligger framför mig. Nästa vecka blir det nog en del i och med Silverpennies-konserten (24 oktober kl. 19.00 på Maximeteatern i Borlänge. 20 kr i inträde som går oavkortat till UNICEF. KOM!) och alla andra redovisningskonserter som ska vara. Måste dessutom börja fundera lite på en del framtidsprojekt, det kommer ju liksom ett liv efter Sjövik också. Nu är det bara frågan om jag ska satsa på fotandet eller inte. Det är så många andra frågor som jag skulle vilja komma på svaret på först. Har jag vad som krävs? Är mina bilder intressanta för andra att se på? Kan jag bli bättre eller är det kört? Och framför allt, vågar jag tro på mig själv? Jag tror att det är där skon klämmer, jag tror att allt är möjligt bara jag tror på mig själv. Men det är så svårt, jag känner fortfarande att jag är så grön när det gäller foto att jag inte kan avgöra själv om jag har sinne för det eller inte. Ibland tror jag det och då känns det bra och som att det självklart att jag ska försöka livnära mig på det i någon form. Men tyvärr är det inte så så jätteofta och då känns det inte lika självklart. Hjälp!

Nu tror jag att jag ska lägga mig och kolla på Heroes eller någon annan serie för jag känner mig ganska trött och min mötestid med Åsa är inställd idag för hon repar med vokalensemblen. Så jag kan ta det lugnt med gott samvete.

Förresten, detta är sjukt roligt. Jag gillar inte henne så värst.

...på folkmusikfestival i Linköping. Jag är jättetaggad och jag tror att det kommer bli en rolig helg. Vi kommer tillbaks på söndag. Ha det så bra i helgen!

Vi ska faktiskt ut idaaaag, min feta hand och jaaaag... ;)

...till det andra. Igårkväll var ingen bra kväll alls. Sjukt bekräftelsebehov i kombination med ensamhet är ingen bra kombination. Det var tur att jag lyckades få ur mig det mesta genom att skriva ett väldigt utlämnande inlägg här som jag postade men sen tog bort efter en stund. Det var lite som ett sätt att skrika SE MIG! Det kändes som en aktiv handling att posta det och veta att hela världen skulle kunna läsa det, då hade jag ju i alla fall gjort nåt. Sen när jag hade lugnat ner mig tog jag som sagt bort det igen. Det kändes mest som ett rop på hjälp. Lite fånigt kanske men ibland önskar man bara att folk såg.

Nu är jag ganska nyss hemkommen från kören i Västerås. Det gick faktiskt ganska bra ikväll, det känns bra. Vi får se om jag blir kvar i kören efter jul för det tär ganska mycket på en att sitta och flänga mellan Sjövik och Västerås en gång i veckan. Dessutom vet jag ju att det kommer bli sjukt mycket mer att göra med skolan i vår. Om det nu blir så. Jaja, det behöver jag ju inte gå in på nu. Men det är dags att börja planera inför framtiden. Jag är sugen på att sätta igång och jobba. Jag vill ha ett jobb. Nåt som jag kan känna mig bra på, nåt som jag tycker om att göra. Men det är svårt att hitta dem. Och de lär ju inte bara ramla in framför näsan på mig heller.

Det ska inte vara lätt att leva har jag hört.

Hur fan ska jag göra? Det känns ju inte riktigt bra hur det än blir. Ibland önskar man bara att folk kunde bestämma åt en så att man slapp göra det själv.

Så var kamrathelgen över och jag är helt sjukt sliten och trött. Det känns alltid så tomt och konstigt efter den här helgen, det är först helt hysteriskt med alla människor som är här och sen när alla åker blir det bara tomt. Det var så kul att se alla men som jag skrev tidigare så fanns det ju inte tid till att prata så mycket med alla som var här. Men i det stora hela har det varit en fin helg.

I och med de gamlas återkomst kom det upp en massa gamla känslor som resulterade i att jag på festen på bygdegården fick ett otroligt bekräftelsebehov. Jag ville bara att alla skulle säga hur mycket de tyckte om mig och att jag betydde nåt för dem. Samtidigt var jag lite sur på mig själv som kände så. Att jag dessutom hade fått i mig alldeles för mycket dricka bidrog mycket till det hela. Känns lite som ett misslyckande att det blev så men samtidigt går det så himla mycket bättre nu än det har gjort tidigare. Bara det inte går åt fel håll igen, men jag vet att jag har folk som hjälper mig.

Så, hur ska man sammanfatta den här helgen...det har som sagt varit jättekul att träffa de gamla klasskompisarna och jag är inte alls besviken på nåt sätt. Att det sen är en sliten, trött och lite smådeppig Jocke som sitter här och skriver vittnar väl bara om att det varit mycket känslor i helgen. Som det alltid blir.

I helgen är det så kallad kamrathelg på Sjövik. Det är helgen då alla gamla rävar kommer tillbaks och hälsar på och det händer en massa grejer på skolan.  Det ska verkligen bli skitkul att träffa alla igen, vissa har jag inte sett sen skolavslutningen i maj. Samtidigt är jag jättetrött nu och är lite rädd att jag inte kommer orka prata med så många som jag skulle vilja prata med. Man kanske blir mer pepp när folk väl börjar ramla in.

Det har varit sjukt fint väder idag. Det var bra. Nu ska jag sova...gew nawt!

Jag gillar verkligen inte att känna mig som tredje hjulet och försöker undvika att hamna i sånna situationer men ibland blir det ju bara så. Det är fint att se sina vänner kära och glada men ibland kan det liksom gå lite långt. Är väl mest lite irriterad nu så jag kanske ska skriva så mycket mer om det där nu. Det går över om ett tag.

Ikväll är det mörkt, riktigt mörkt. Det slog mig när jag satt på kvällsfikat och kollade ut genom fönstret och det var helt svart. Nu kommer det vara så här och jag vet inte om jag är beredd på det, det går så fort jämt. Det var som Sabina sa, "va fort tiden går" är ett flitigt använt uttryck på den här skolan. Men det känns verkligen så, tiden bara flyger iväg och man hänger sällan med. Nu är det i och för sig lång tid kvar tills vi slutar så det behöver man ju inte känna någon stress över. Än.

Nej, jag tror inte att det är så bra att jag skriver nu. Är på lite fel humör.

...att jag skulle skriva det här: Nu bloggar jag. Hej. Alla som är glada måste kommentera.