Unison - Let's unite tonight

Så var kamrathelgen över och jag är helt sjukt sliten och trött. Det känns alltid så tomt och konstigt efter den här helgen, det är först helt hysteriskt med alla människor som är här och sen när alla åker blir det bara tomt. Det var så kul att se alla men som jag skrev tidigare så fanns det ju inte tid till att prata så mycket med alla som var här. Men i det stora hela har det varit en fin helg.

I och med de gamlas återkomst kom det upp en massa gamla känslor som resulterade i att jag på festen på bygdegården fick ett otroligt bekräftelsebehov. Jag ville bara att alla skulle säga hur mycket de tyckte om mig och att jag betydde nåt för dem. Samtidigt var jag lite sur på mig själv som kände så. Att jag dessutom hade fått i mig alldeles för mycket dricka bidrog mycket till det hela. Känns lite som ett misslyckande att det blev så men samtidigt går det så himla mycket bättre nu än det har gjort tidigare. Bara det inte går åt fel håll igen, men jag vet att jag har folk som hjälper mig.

Så, hur ska man sammanfatta den här helgen...det har som sagt varit jättekul att träffa de gamla klasskompisarna och jag är inte alls besviken på nåt sätt. Att det sen är en sliten, trött och lite smådeppig Jocke som sitter här och skriver vittnar väl bara om att det varit mycket känslor i helgen. Som det alltid blir.