Unison - Let's unite tonight

Igår var min säng full med människor som jag tycker så mycket om. Vi bara låg där och pratade och klappade på varandra. Jag börjar förstå hur bra jag har det. Fan va fint! <3

Nu gör vi det här till den bästa terminen någonsin! Jag tror på oss allihopa. <3

Idag tar jullovet slut och jag ska åka tillbaks till skolan igen. Det känns som att vi har varit hemma i månad för att tiden har gått så långsamt på grund av brist på sysselsättning. Första delen av lovet var ganska jobbigt eftersom att jag bara satt hemma och kände mig ensam och deppig. Det blev bättre på nyår och efteråt fram till nu. Då blev det att jag åkte bort och hälsade på lite folk och sen har jag haft chansen att träffa folket här ifrån stan.

Nu ska jag börja min sista termin på Sjövik. Någonsin. Det känns konstigt och jag är av någon anledning nervös för att åka tillbaka. Jag tror aldrig att jag har varit nervös för att återvända efter ett lov förut. Jag har funderat en del vad detta kan bero på. Jag kan tänka mig att det har en del att göra med min önskan om att den här terminen ska flyta på utan större hinder. Det har inte varit en termin som gått utan att det har varit något trubbel för antingen mig eller någon av mina vänner. Och självklart kan det ju inte vara perfekt, men det känns som att om det är en termin jag skulle vilja var så nära perfekt det går så skulle det vara den här.

För min egen del så vet jag att det är jag som bestämmer hur allt kommer att bli. Det finns saker som skulle kunna bli jobbiga men jag har tänkt att jag ska försöka låtsas att det inte finns. Men sen vet jag ju att det är de små grejerna som avgör i mitt fall. Det räcker med en dålig kombination av att jag känner mig lite låg och någon gör eller säger någonting så kan det vara kört. Men jag har hur som helst tänkt att jag i så stor mån jag bara kan inte ska låta mig nedslås i första taget. Vi får se hur det går.

Jag tror att det får räcka så just nu, känner att ja vill skriva en massa saker men jag ska nog inte göra det. Inte just nu i alla fall.

Jag är glad. Tack igen!

Det hade inte kunnat börja bättre än det gjorde. Jag vaknade på årets första dag tillsammans med människor som jag älskar och är så sjukt lyckligt lottad över att ha träffat. Som jag tidigare har nämnt så tror jag att 2008 kommer att bli ett bra år och att vakna där och då gjorde mig ännu mera övertygad om att det skulle bli så.

Jag spenderade alltså nyår i Borlänge tillsammans med Hannes, Adam, Oskar, Anders, Elsa, Anna, Vickan, Danne och Hans från min klass. Sen var det några andra där, folks respektive och gamla klasskompisar till mig från när jag gick i ettan på Sjövik: Jon S, Dan, Berit, Morgan och Nikita. Vi ät middag och umgicks och hade allmänt trevligt. Från att ha mått så fruktansvärt dåligt och känt mig så ensam i mellandagarna var jag nu sjukt glad.

Igår följde jag med Hannes och Adam upp till Orsa där jag nu är. Jag bor hemma hos Hannes i deras stora hus där rummen aldrig tar slut. Jag trivs bra och kunde nästan inte vara gladare nu. Igår eftermiddag och kväll hängde vi bara här och satt och snackade och kollade sen på The Butterfly Effect. Sjukt gripande film. Jag har inte sett den förr, detta mycket i ren protest mot att Ashton Kutcher är med i den och jag avskyr hans skådespel i andra filmer jag sett honom göra. I denna tycker jag att han var riktigt bra. I alla fall om man jämför med tidigare filmer.

Idag tror jag att vi ska in till Mora och träffa Adam. Jag vet inte vad vi ska hitta på men det blir nog hur trevligt som helst. Jag åker nog hem imorgon, torsdag, så jag ska passa på att njuta av att få vara tillsammans med mina pöjks (<3) så mycket jag kan. Sen bär det av hemåt mot Västerås och några dagar där innan det är dags att åka tillbaks till skolan. Snacka om att det här med Borlänge och Orsa kom i rättan tid. Har jag bara råd så ska jag försöka ta mig iväg till Örebro en snabbis också innan lovet är slut. Vi får se vad som händer.

Jag försöker att skriva så tyst jag kan här på min laptop så att Hannes inte ska vakna. Han ligger här bredvid och snusar så gott. Jag vaknade vid halv åtta och har inte kunnat somna om sen dess. Jag har redigerat lite bilder från nyår och så. Bilderna går att finna i min bilddagbok.

Som sagt, jag tror på 2008...nu är det bara frågan om 2008 tror på mig.

Jag älskade Fem myror är fler än fyra elefanter när jag var liten, det var mitt bästa barnprogram. Och jag tittade väldigt mycket på TV när jag var barn. Vi hade den engleska kanalen Sky och där sändes He-man, Transformers och Mask. De serierna var ju så klart ascoola men Fem myror var favoriten.

Jag slog på TV:n nyss och såg att det var ett avnitt av Fem myror nu. Det gör mig så glad att de sänder det så att dagens barn också får se det, alla barn BORDE se det tycker jag.


Barndomshjältar

Kan börja med att berätta att jag bestämt mig för att framkalla alla mina matsalsbilder som jag har tagit nu under höstterminen. Det har blivit några stycken liksom.

Det blir ett HAPPY new year för mig nu. Idag blev det helt klart att nyårsafton kommer att spenderas i Borlänge med några klasskompisar från Sjövik och lite vänner till Oskar. Jag har helt ärligt mått SKIT de senaste dagarna för att jag inte trodde att jag skulle komma iväg dit. Jag har försökt att inte verka mer deppig än jag vanligtvis brukar kunna vara men det här höll på att knäcka mig.
Jag har enda sen jag kom hem känt mig så himla ensam och bara längtat tillbaks till skolan. Jag tror att det beror på att jag just nu är sjukt beroende av folket där och att jag behöver ha dem i min närhet, mycket för att jag vet att det snart är över. Jullovet är alltid värst utav alla lov och man behöver vara sysselsatt för att inte deppa ihop totalt.

Annars har kvällen spenderats tillsammans med Rufus Wainwright och hans senaste album Release The Stars som jag återupptäckte nu ikväll. Fan vad bra det är, rent ut sagt! Jag tror att jag ska göra ett försöka att göra några Rufus-låtar i skolan, behöver lite nytt att sjunga.

När det gäller dygnsrytmen så är det lika körd som alltid när jag är hemma på lov. Som sig bör skulle jag nästan vilja säga. Just nu trivs jag med det, men jag tror att det är dags att knyta sig nu.

Nu för tiden tittar jag aldrig på TV men i natt har jag suttit och bläddrat mellan kanalerna och hamnade på TV8 och Studio Virtanen, haha vilken skit! Det var någon form av maraton för de visade ganska många program från hösten.
Den första gästen som dyker upp är Ebba von Sydow som ska medverka i någon form av panel som även består av två andra personer som känns lika pantade som hon. Under programmet sitter de och ska tycka till om en massa saker. Det var inte mycket vettigt som sades tycker jag. När Ebba på slutet blev ombedd att sammanfatta programmet sa hon nåt i stil med: "Färgmatchning!" och syftade på att alla i panelen råkade ha blåa plagg på sig. I say no more.

Som sagt, jag kollar aldrig på TV nu för tiden. Det finns vissa program som verkligen är bra som visas men jag lyckas aldrig sätta mig och kolla när de är. När jag sätter mig och kollar är det antingen Nattliv, Köket eller som ikväll Studio Virtanen. Kanske säger det nog i och för sig en del om vilka tider jag sätter mig framför apparaten.

Hur som helst, mitt i misären dyker Timo Räisänen upp och gör en kort intevju och framför en låt i programmet. Det blev en perfekt räddning när jag precis höll på att irritera ihjäl mig på alltihop. Efter det stängde jag av. Det kändes fint att en av mina allt mer sällsynta TV-tittarstunder avslutades med TImo. Jag gillar honom!

För mig är det ibland så självklart att man öppnar sig för folk att jag glömmer att de flesta inte gör det i en handvändning. Och det kanske är bra, jag funderar faktiskt över det. Det är ju såklart individuellt men jag undrar egentligen vilket som är att rekomendera. Jag personligen tror på öppenhet och att man berättar vad man tänker, känner och vad man har varit med om och att det hjälper en att bearbeta det. Sen finns det ju självklart grejer som inte jag pratar om heller, men det är djupare tankar och känslor, sånt som jag vet att det kanske inte skulle förstås och jag skulle nog inte kunna förklara det.
Men tänk om man en dag träffar på "fel" person, en person som börjar använda det man berättat mot en. Det finns ju folk som gör sånt och det är läskigt. Jag hoppas att jag slipper vara med om det, har sluppit det hittills.

Anledningen till att jag tar upp det här ämnet är för att jag snackade med lite folk igår om just detta, och jag insåg hur stor grej det är för vissa att kanske erkänna att allt inte är så bra just nu. För en del så kanske det i sig ett ganska stort steg att kunna erkänna det, och är man inte van att ventilera sina känslor med andra så är det ju självklart att det är så. Tänk att det kan vara så annorlunda.

Jag märker överlag när jag har snackat med folk från skolan att de flesta inte trivs så bra med att vara ifrån skolan. För mig personligen är jullovet pest och pina. Det har det varit under alla mina tre år på skolan. Jag är ensam för mycket och har därför alldeles för mycket tid att tänka och känna mig ensam på. När jag känner mig ensam känner jag mig direkt rädd för att bli övergiven och bortglömd, jag vet att jag har nämnt det i tidigare inlägg, men det är något av den största skräcken här i livet. Samtidigt vet jag ju innerst inne att det inte handlar om det bara för att man är ensam i ett par veckor, men i denna situation har jag svårt att tänka logiskt. I alla fall när jag kommer in i ett tänk.
Jag vet att jag måste ta tag i detta eftersom att Sjövik tar slut om några månader. Men sen tycker jag delvis att sommarloven har gått bättre än julloven. Till sommaren har man på ett annat vis mer hunnit ställa in sig på att man ska sluta, även om det också är skitjobbigt. Jullovet kommer mitt i alltihopa, och är till viss del välbehövligt, men alldeles för långt!

Hmm, jag vet inte...jag skulle kunna sitta och skriva i evigheter om hur jag känner men jag tror att det är ganska klart. Allt bottnar i min rädsla att känna mig övergiven och bortglömd. Det är någonting jag måste jobba med, jag vet, men jag är inte där än.

Go fortsättning, gott folk...

Jag har några grejer jag måste avsluta först. Jag behövs inte längre.

Nej det är ingen fara, det är inte som ni tror.

---

If you can't eat you got to

smoke and we aint got
nothing to smoke:come on kid

let's go to sleep
if you can't smoke you got to

Sing and we aint got

nothing to sing;come on kid
let's go to sleep

if you can't sing you got to
die and we aint got

Nothing to die,come on kid

let's go to sleep
if you can't die you got to

dream and we aint got
nothing to dream(come on kid

Let's go to sleep)

E.E. Cummings

---

[Dagen efter]

Idag vaknade jag och kände mig ganska hängig. Det slår aldrig fel, det här är fjärde eller femte året i rad som jag är sjuk på julafton. För sjuk kommer jag nog garanterat att vara på måndag. Hoppas att det inte blir med feber och skit bara.

Pratade med Anna Wickbom i telefon i nästan tre timmar igår. Det var ett jättebra samtal, det känns som att vi tänker ganska lika. Jag gillar henne jättemycket och det känns verkligen som att vi förstår varandra, vi har gått igenom liknande saker fast på olika sätt. Förhoppningsvis ska vi träffas nu på lovet, det skulle vara jättekul. Hon är en bra vän.
Det känns i alla fall bättre och bättre att vara hemma. Eller, mindre jobbigt ska man väl kanske säga. Men såklart så saknar jag folk.

Det kanske är svårt för folk att fatta hur det är och det kan tyckas att det är väldigt mycket tjat om Sjövik och att jag längtar tillbaks. För att försöka få folk att förstå hur det känns brukar jag jämföra det med att vara på ett läger. Tänk dig att du varit på ett läger och det är dags att åka hem, men du vill verkligen inte för du har haft jätteroligt och du vill bara fortsätta att vara med folket där. Så är det för oss, fast ganska mycket mer intensivt. Det är såklart inte exakt likadana känslor men på ett ungefär, ni Sjövikare som läser det här kan rätta mig om ni tycker att det inte stämmer.

Nu är det dags att fara iväg och fixa lite inför julen. Är inte överdrivet pepp på att ge mig ut i julhandeln idag men jag lär väl. I eftermiddag ska jag sätta mig och börja gå igenom bilder. Det kommer att bli både kul och lite jobbigt säkert. Jag önskar att någon som varit med kunde titta tillsammans med mig....men det får vi ta sen när skolan börjar igen.

Man säger det ju varje år men fasen vad fort det har gått. Idag började jullovet och jag sitter på mitt rum på Sjövik, ska strax packa ihop det sista och städa av lite innan det är dags att fara hem.

Ännu en termin avslutad, och detta är den näst sista. Sen är det bara en kvar...det känns väldigt konstigt att det snart är slut. Och då för alltid. Låter kanske dramatiskt men det är verkligen slutet på det som antagligen har varit och kommer att vara den bästa tiden i mitt liv. Det har varit gött.

Det diskuteras mycket här på Sjövik om att vi inte lever i en verklig värld här och jag brukar vara en av de första att påstå att så är fallet. Jag har dock tänkt en del på det nu när jag var hemma i Västerås under helgen. Jag kände under hela tiden jag var där att jag inte hör hemma där längre och att jag bara ville tillbaks hit, eller tillbaks till folket här ska jag väl säga. Sjövik som plats är verkligen fin och jag älskar på ett sätt att vara här men det börjar kännas som att det är nog snart. Men folket som sagt, där är vi bara i början. I alla fall med vissa.
Innan jag började här hade jag jättesvårt att tänka mig ett liv någon annanstans än Västerås. Det var som tryggt, hade alla mina vänner där, min familj och ett jobb (som jag i och för sig hatade just då) och det var kanske inte tip top hela tiden, men jag kände mig trygg.
Det jag vill komma fram till är nog att jag inte tror att det kommer bli så svårt att slita sig från platsen Sjövik, utan mer från livet Sjövik. Nu har jag i och för sig större tilltro till att mina relationer till folk faktiskt kommer att kunna vara utanför det här, jag hoppas om inte annat. Det finns vissa här som jag helt enkelt inte skulle klara mig utan som det känns nu. Det har man ju sagt ett par gånger förut, och det har stämt in på vissa och andra inte. De Sjövikare jag har känt så för förut har jag ju kontakt med nu också. Därför tror jag att det kommer att bli så med de jag känner så för nu. Ni vet vilka ni är... ;)

Bilden ovan mejlades tidigare ikväll iväg till Annonsbladet. Det är en bild från EOS-releasen. Albin fick själv välja vilken av mina bilder som skulle skickas och han valde alltså denna. Den är väl okej tycker jag, men jag hade kanske valt en annan. Det ska bli spännande att se hur den ser ut i tryck sen.

Lyssnar just nu på Björks senaste skiva Volta. Fan vad bra den är, hade nästan glömt. Tror att jag är på väg in i en Björk-period nu igen. Jag brukar ha några sånna under året och jag ska som vanligt säga till folk att om ni inte lyssnat så mycket på Björk så gör det nu! Det är bara att skriva om ni vill ha hjälp med vilken skiva ni ska börja med eller så. Oftast tycker jag faktiskt att folk ska börja med Homogenic men det finns undantag, det beror lite på vad folk lyssnar på vanligtvis. Jaja.

Känner att jag bara sitter och skriver allt som jag kommer att tänka på och det kanske inte är så intressant för folk att läsa så jag slutar nu. Jag är i alla fall glad över att jag är här bland folket som betyder SÅ mycket och finns där inne i hjärtat. Puss på er!

Det brukar sägas så men jag vet inte om jag håller med. Det känns bara främmande att vara här hemma i Västerås över helgen, och jag känner redan lite panik över att jag snart ska tillbaks hit på jullov om några dagar. Jag måste se till att sysselsätta mig så mycket jag under lovet. Hoppas på att kunna åka och hälsa på lite folk, så boka mig NU! ;)

Jag var ut till campingen på julbord ikväll. Det kändes mest bara konstigt att vara där och jag kände mer än någonsin att jag inte vill tillbaks dit nästa sommar. Jag vet samtidigt att jag ska vara glad över att jag har ett jobb och att det varje år är någon som ringer och frågar "vill du jobba i sommar" medan det finns folk som sliter som djur för att få ett jobb men inte lyckas. Men det är något med jargongen där som får mig att känna mig illa till mods. Personalen driver med varandra på ett sånt sätt som jag inte vet om jag tycker är okej. Jag ska verkligen försöka hitta ett annat jobb till nästa sommar.

Imorgon ska jag spendera dagen med att plugga låtar till söndagens konsert. Hoppas att jag lyckas ta till mig och lära mig dem ordentligt för det har jag inte gjort hittills, trots tappra försök. Det löser sig nog.

Nu är det jättedags att sova.

Sitter och gör min produktionsläxa. Jag ska göra som en plan för Silverpennies och vad vi har för mål och förväntningar. Det är svårt att sätta ord på det. Vi har ju snackat en del men jag tror inte att vi själva riktigt är helt hundra på hur det ska se ut än. Vi vet ju vad vi vill, sen får vi se hur vi ska ta oss dit.

Idag åker jag hem till Västerås, det är julbord på jobbet ikväll och sen ska jag sjunga på söndag så det var lika bra att ta en hemmahelg. Det känns lite dumt att åka hem sista helgen innan jullovet, vill egentligen vara här men jag lär väl. En helg går ju trots allt ganska fort, speciellt om man har saker att göra.

Jag ska jobba vidare nu.

Jag låg vaken ganska länge i natt och tänkte. Hela dagen började på fel sida men sen var det på kvällen när några drog ett skämt i köket på Ängsvillan som det verkligen kom, det var nog inte menat som nåt illa men det träffade verkligen, och ganska hårt. Sen lyckades jag klanta mig och satte en person i en jobbig sits. Pucko-Jocke!
Hela dagen igår kände jag mig misslyckad. Därför var det skönt att kunna släppa sig själv i några timmar när vi höll på och fixa med releasefesten för Albins andra skiva. Det gick jättebra och det verkade som att Albin själv var nöjd så det är bra.

Jag kände bara att jag behövde berätta för någon att jag är lite ledsen. Ibland är det lättare att skriva det än att gå till någon och berätta om det. Jag behövde i alla fall få ur mig det.

Julkonsert idag....jag är så nervös att jag håller på att svimma. Nu är det bara att tuta och köra och hoppas på det bästa.

Wish me luck!

Idag vaknade jag på helt fel sida och är på ganska dåligt humör och känner mig nere. Jag drömde att hela min korridor här var full av mina vänner men ingen ville prata med mig. I drömmen kände jag mig som en reservkompis, den man man hänger med när det inte händer något roligare. Den känslan är väl inte helt tagen ur luften, det kan jag känna av ibland i vaket tillstånd också, men den var jättestark i drömmen. Att jag inte är så rolig att umgås med.

I slutet av sommaren så insåg jag en del grejer som fick mig att börja må mycket bättre, och det har jag gjort fram till nu. Det gör jag fortfarande, men det händer ibland att jag glömmer det jag insåg då och det är inte roligt. Det blir att jag hamnar där jag var innan igen och där vill jag inte vara.

Nu börjar jag tänka på en massa mer saker och vrider och vänder det helt fel så jag tror att det är bäst att jag inte skriver mer nu.

Sitter inne på kontoret och väntar på att jag ska repa mina låtar. Just nu håller  Åsa på att repa Christmas Song med Anders. Vi har kört igenom några av låtarna och de känns bra. Det som är lite nervöst är låtarna som vi inte har kört igenom så mycket, men det är de låtarna vi ska köra nu fram till 16.15. Sen ska jag repa inför morgondagens redovisningskonsert i jazzinterpretation, som jag för övrigt är väldigt nervös inför. Jag skulle egentligen ha sjungit två låtar men det blir bara att jag kör den ena nu. Jag tycker inte att jag kan Tusen sagor  tillräckligt bra för att framföra den imorgon. Jag har verkligen hållt på med den låten  jättelänge men det är en sån där låt som man vill ska kännas 100% innan man framför den. Det blir väl av tids nog.

Det är mycket att göra nu och det är egentligen skönt, det är bara väldigt svårt att få struktur i vardagen när man är tvungen att klämma in spontana rep så fort möjlighet finns. Det blir lite tröttsamt men det är ju bara någon vecka kvar till jullovet så det överlever jag nog. Vänta bara  till i vår. Kan inte låta bli att längta lite också...efter stressen och pressen. Haha, jävla junkie jag är.

Nu tror jag att det är dags för mig att gå in och repa.