Att öppna dig för världen.
För mig är det ibland så självklart att man öppnar sig för folk att jag glömmer att de flesta inte gör det i en handvändning. Och det kanske är bra, jag funderar faktiskt över det. Det är ju såklart individuellt men jag undrar egentligen vilket som är att rekomendera. Jag personligen tror på öppenhet och att man berättar vad man tänker, känner och vad man har varit med om och att det hjälper en att bearbeta det. Sen finns det ju självklart grejer som inte jag pratar om heller, men det är djupare tankar och känslor, sånt som jag vet att det kanske inte skulle förstås och jag skulle nog inte kunna förklara det.
Men tänk om man en dag träffar på "fel" person, en person som börjar använda det man berättat mot en. Det finns ju folk som gör sånt och det är läskigt. Jag hoppas att jag slipper vara med om det, har sluppit det hittills.
Anledningen till att jag tar upp det här ämnet är för att jag snackade med lite folk igår om just detta, och jag insåg hur stor grej det är för vissa att kanske erkänna att allt inte är så bra just nu. För en del så kanske det i sig ett ganska stort steg att kunna erkänna det, och är man inte van att ventilera sina känslor med andra så är det ju självklart att det är så. Tänk att det kan vara så annorlunda.
Jag märker överlag när jag har snackat med folk från skolan att de flesta inte trivs så bra med att vara ifrån skolan. För mig personligen är jullovet pest och pina. Det har det varit under alla mina tre år på skolan. Jag är ensam för mycket och har därför alldeles för mycket tid att tänka och känna mig ensam på. När jag känner mig ensam känner jag mig direkt rädd för att bli övergiven och bortglömd, jag vet att jag har nämnt det i tidigare inlägg, men det är något av den största skräcken här i livet. Samtidigt vet jag ju innerst inne att det inte handlar om det bara för att man är ensam i ett par veckor, men i denna situation har jag svårt att tänka logiskt. I alla fall när jag kommer in i ett tänk.
Jag vet att jag måste ta tag i detta eftersom att Sjövik tar slut om några månader. Men sen tycker jag delvis att sommarloven har gått bättre än julloven. Till sommaren har man på ett annat vis mer hunnit ställa in sig på att man ska sluta, även om det också är skitjobbigt. Jullovet kommer mitt i alltihopa, och är till viss del välbehövligt, men alldeles för långt!
Hmm, jag vet inte...jag skulle kunna sitta och skriva i evigheter om hur jag känner men jag tror att det är ganska klart. Allt bottnar i min rädsla att känna mig övergiven och bortglömd. Det är någonting jag måste jobba med, jag vet, men jag är inte där än.
Go fortsättning, gott folk...
Men tänk om man en dag träffar på "fel" person, en person som börjar använda det man berättat mot en. Det finns ju folk som gör sånt och det är läskigt. Jag hoppas att jag slipper vara med om det, har sluppit det hittills.
Anledningen till att jag tar upp det här ämnet är för att jag snackade med lite folk igår om just detta, och jag insåg hur stor grej det är för vissa att kanske erkänna att allt inte är så bra just nu. För en del så kanske det i sig ett ganska stort steg att kunna erkänna det, och är man inte van att ventilera sina känslor med andra så är det ju självklart att det är så. Tänk att det kan vara så annorlunda.
Jag märker överlag när jag har snackat med folk från skolan att de flesta inte trivs så bra med att vara ifrån skolan. För mig personligen är jullovet pest och pina. Det har det varit under alla mina tre år på skolan. Jag är ensam för mycket och har därför alldeles för mycket tid att tänka och känna mig ensam på. När jag känner mig ensam känner jag mig direkt rädd för att bli övergiven och bortglömd, jag vet att jag har nämnt det i tidigare inlägg, men det är något av den största skräcken här i livet. Samtidigt vet jag ju innerst inne att det inte handlar om det bara för att man är ensam i ett par veckor, men i denna situation har jag svårt att tänka logiskt. I alla fall när jag kommer in i ett tänk.
Jag vet att jag måste ta tag i detta eftersom att Sjövik tar slut om några månader. Men sen tycker jag delvis att sommarloven har gått bättre än julloven. Till sommaren har man på ett annat vis mer hunnit ställa in sig på att man ska sluta, även om det också är skitjobbigt. Jullovet kommer mitt i alltihopa, och är till viss del välbehövligt, men alldeles för långt!
Hmm, jag vet inte...jag skulle kunna sitta och skriva i evigheter om hur jag känner men jag tror att det är ganska klart. Allt bottnar i min rädsla att känna mig övergiven och bortglömd. Det är någonting jag måste jobba med, jag vet, men jag är inte där än.
Go fortsättning, gott folk...
Kommentarer
Trackback
