Unison - Let's unite tonight

Igår fotade jag min första konsert för Rockfoto och jag är väl ganska nöjd. Det är faktiskt svårt att välja bilder när man väl kommer hem. Man vill ju försöka variera sig så mycket som möjligt och försöka få med bilder på alla i bandet. Som vanligt är det ju svårt med trummisar som alltid sitter i mörker längst bak på scenen så tyvärr fick jag inga bra bilder på honom.

Jag har fått lite konstruktiv kritik av några av de andra fotograferna på Rockfoto som jag ska tänka på till nästa gång. Förhoppningvis utvecklas man väl med tidens gång.

Om man vill kolla på bilderna så kan man göra det här.

Sitter och skriver en massa bandinfo. Måste väl erkänna att det är lagom kul, men det är lika bra att få det överstökat. Eller egentligen är det ju inte tråkigt, det är mer att det är svårt att veta vad som är viktigt att ta med.

Sen är det lite annat som måste tänkas över. Vissa stunder undrar jag vad jag håller på med. Jag hade bestämt att jag inte skulle prata med någon om det förrän jag var säker på vad jag känner och vad jag vill. Men nu har det blivit att jag har gjort det ändå. Var ju tvungen att prata med Åsa om det eftersom att det skulle bli ganska mycket meck med allt. Sen är det ju Silverpennies också...

Förhoppningsvis vaknar en dag snart och inser att jag har fel.

Helt otippat så sitter jag nu på mitt rum på Sjövik. Det blev att jag åkte tillbaks hit lite tidigare än jag hade tänkt från början. Men det är bara en snabbvisit, jag åker hem igen imorgon. Åsa skulle åka upp hit ikväll och jag kom på att jag hade glömt mitt block som jag har typ alla viktiga anteckningar i här på skolan så jag hängde med upp.

Det känns sådär att vara här, jag har tyckt att det har varit väldigt skönt att INTE vara här. Direkt när jag kom hem så släppte lite av den där jobbiga känslan jag har gått och haft den senaste månaden. Och nu när jag är tillbaks så kom den tillbaka igen. Det kanske helt enkelt är så att jag är klar här, att jag har gett upp lite på Sjövik. Jag vet inte. Den känslan skulle behöva ändras, frågan är om den kommer att göra det...

Och...har Sjövik gett upp på mig?

Fan vad jag saknar er! Kom hit!

Det blir inget Kent på fredag. Fick precis mejl från min redaktör på Rockfoto och hon skrev att vi hade fått nej från dem. Det är ju inte så mycket att göra åt men det är synd för jag hade verkligen sett fram emot det. Så lite besviken och nedstämd blev jag måste jag erkänna.

Men det blir väl Laakso på torsdag iallafall.

Det är väldigt skönt att vara hemma i Västerås, det var precis vad jag behövde just nu. Komma bort från Sjövik och allt som känns tungt där nu. Just nu känner jag inte alls för att återvända dit till helgen, vi får väl se om det ändras under veckans gång. Hmm...

Idag var jag nere på stan och lunchade med Sofia och Erik. Det var jättekul att träffa dem båda, det var länge sen jag kände mig så glad och bekymmerslös. Vi utnyttjade ett av våra presentkort som jag och Sofia vann i karaoketävlingen på juldagen, hon vann ett på 300kr och jag ett på 200kr på restaurangen/klubben vi var då. Vi kom dit ganska sent så det fanns bara bratwurst och strömming kvar så vi åt strömming. Helt okej, men lite tråkig. Men gratis är alltid gott. Egentligen går båda våra presentkort ut nu i början av mars men vi lyckades flörta till oss så mitt på 200kr blev förlängt till i slutet av maj, så kan vi gå dit en gång till och käka. Najs!

Ikväll kanske jag, Erik och Sofia ska ses igen och ta ett glas vin eller nåt. Vi får se om jag orkar, jag vaknade halv åtta i morse och var pigg som en lärka. Somnade ganska tidigt igår så det var nog därför skulle jag tro. Även om jag är trött så ska jag nog försöka orka pallra mig iväg, vill umgås så mycket jag kan med folk nu. Dessutom får min mor besök av en några kompisar ikväll och det kan bli lite galet så det är bäst att hålla sig undan kanske. ;)

Ser även fram emot att fota Laakso på torsdag och Kent på fredag. Det ska bli jättekul men jag är nervös också, det är mina första spelningar jag ska fota för Rockfoto.

Det går nog bra.

Nu är jag hemma i Västerås...vi får se hur länge jag blir kvar. Kanske blir längre än planerat.

Fick hoppa in och sjunga i gospelkören som Åsa leder idag när hon hade högmässa. Det var ganska intressant, jag märkte verkligen hur rostig jag är. Jag sjunger ju inte så mycket nu för tiden. Men tanterna i kören blev alldeles till sig och tyckte att jag skulle vara med jämt. Jag vet inte jag...

Min pappa är Youtube-beroende. Han sitter just nu och kollar på en massa skrattande bebisar. Teknikens under...

Det är helt tyst överallt. Det är bara jag och Hannes kvar på Storgården, fast vi bor i varsin trapp så vi hör inte varandra. Läskigt när det är helt tyst för det är det aldrig. Om det inte är någon i huset som låter så är det någon som går förbi utanför och pratar. Nu är det helt dött.

Jag ska väl meddela att idag är en ganska bra dag, det kändes lite bättre efter förra blogginlägget. Det behövde komma ut. Hoppas att det håller i sig, men risken är ganska stor att jag faller tillbaks om lovet blir tråkigt. Men det borde det inte bli.

Igår spelade Silverpennies inne på Bergslagsteatern här i Avesta. Det gick jättebra, är så stolt över dem! Jag slutar aldrig förundras över hur bra de är och att de bara blir bättre och bättre. Jag hoppas vi fixar lite spelningar i sommar så att de får komma ut och spela mer. Det är då de är som bäst!

Imorgon är det dags för mig att åka hem på lov. Jag är som vanligt kvar lite längre innan jag åker hem. Den här gången var det iofs inte frivilligt men det är nog skönt ändå. Det blir liksom som lite utskolning innan man ska in i den riktiga världen.

Riktiga världen ja...snart är det dags att möta verkligheten igen. Tre månader kvar.

Undrar hur det kommer att bli...

Mitt humör går upp och ner hela tiden. Ena sekunden är jag glad och andra vill jag bara gråta. Allt känns så annorlunda nu mot hur det har varit förut. Det känns som att folk glider länge och längre ifrån mig. Har funderat på om det är jag som har glidit ifrån folk, men jag har kommit fram till att det är en reaktion på att jag känner mig lite bortglömd.

Jag hade inte tänkt skriva om det här i bloggen och är väl egentligen lite förvånad att jag gör det nu, men jag tror att jag behöver få ur mig det här. Och att jag vet att folk läser det.

Det är inget nytt fenomen men alltid när jag är nere så drar sig folk ifrån mig. Det har nog att göra med att jag ofta är ganska glad utåt och skämtar mycket och när jag inte är sån så vet inte folk hur de ska bete sig. Men det känns som att vissa känner mig så pass bra att de borde veta det vid det här laget.

Det här är inte tänkt att vara ett anklagande blogginlägg, mer att jag bara behöver få berätta för folk att jag inte mår så himla bra nu. Sjövik börjar bli mer och mer motsatsen till vad det alltid har varit för mig. Sjövik har varit ett ställe där man är omgiven av världens bästa människor [det är jag fortfarande] och det sällan är tråkigt. Nu för tiden sitter jag ensam mer än jag umgås med folk. Det blir ännu mer påtagligt i och med att jag inte tillhör någon ensemble utan jobbar ensam.

Jag har alltid känt en tillhörighet till något eller några under min tid här, nu känner jag mig bara som en gäst i olika grupper/gäng. Så när folk väl hör av sig och man hakar på någonting som händer så slutar det oftast med att jag bara sitter och känner mig dum och att jag inte hör hemma där.

Tankarna kring vad allt detta beror på har snurrat tusen varv. Det enda jag har kommit fram till är att det beror på både mig och andra. För jag säger inte att jag inte har en del i det. Jag är inne i en väldigt känslig period och tar vissa grejer väldigt personligt, även om det kanske inte är menat så. Fast det ÄR annorlunda nu.

Förut har det varit väldigt självklart för mig vilka jag kommer att ha kontakt med efter det här året. Nu är jag inte lika säker längre, och det skrämmer mig fruktansvärt mycket. Jag har svårt att tänka mig hur det skulle vara om jag inte hade en aktiv relation till vissa personer, och det är väl det här som känns som en liten försmak på hur det skulle kunna bli och det håller på att knäcka mig totalt.

En person frågade mig idag något i stil med: "Har det hänt något speciellt? Du är helt annorlunda mot hur du var förut."  Visste inte vad jag skulle svara. Jag vet! Jag vet att jag är annorlunda nu. Hjälp mig ur det! ville jag nog svara. Men jag kunde inte. Och varför skulle jag? Jag vill inte tvinga mig på någon, jag vill att folk ska umgås med mig för att de vill och inte för att de känner att de måste. Och varför skulle de?

Något som verkar finnas kvar är att folk kommer till mig när de behöver prata och det är något jag uppskattar väldigt mycket. Jag vill ta hand om mina vänner, ni betyder mer för mig än jag kan beskriva. Mår mina vänner dåligt så mår jag ännu sämre. Det är väl mer just det att det bara blir då som man får chansen att umgås med folk. Men bättre det än inget på nåt sätt.

Jag skulle kunna sitta och bara skriva och skriva hur länge som helst. Det finns så mycket jag har gått och grubblat på den senaste månaden. Problemet är bara att om det väl skulle bli så att jag satt med någon och skulle prata om hur jag mår så skulle jag nog inte få ur mig så mycket ändå. Eller jag vet inte.

Jag tror att jag har fått ur mig lite nu, det känns lite bättre.

Förlåt! Det är bara det att jag hatar att känna mig ensam.

Godnatt!

Varför är allt så konstigt?

Har spenderat helgen i Mora tillsammans med lite folk från klassen. Vi åkte dit för att delta i Vinterfesten som var där. Jag följde med som fotograf och allmänt sällskap skulle man nog kunna säga. Även om det har varit lite kallt och fruset under delar av helgen (pga. att vi var ganska mycket utomhus) så har det varit väldigt bra. Jag var där med folk som jag trivs så himla bra med och vi har haft jättekul. Det känns också som att man har kommit vissa närmre, speciellt efter hemfärden igårkväll. Vi hade väldigt öppna och "in på livet"-diskussioner i bilen och det fortsatte senare på kvällen (läs natten) när jag och Hannes satt och snackade på hans rum. Tack för förtroendet! Du är...ja, du vet. :)

Tack du med Jennie!

Helgen var en sån kontrast mot hur det har varit på senaste tiden. Det känns som att jag har suttit och glott på rummet så himla mycket på senaste tiden och så har det varit helt tvärtom de senaste dagarna. Det var lite som förr, allt är så annorlunda nu. Därför känns det lite trist att komma tillbaks till vardagen igen.

Om man ska blicka framåt så är det en ganska hektisk tid som ligger framför mig. Det är tur att det är lov nästa vecka, då ska jag verkligen försöka att inte tänka så mycket på allt med skolan. Det kommer att bli svårt men jag ska verkligen anstränga mig.

Kanske ska jag ta tag i sökningsbilderna då också, om det nu blir några. Det känns så avlägset. Jag har total idétorka och det får mig att fundera över om det verkligen är det jag ska hålla på med. Samma visa som med musiken, fast det känns som att det finns en skillnad där ändå. Äsch!

Jag tror att jag ska lösa lite Sudoku.

Foto: Annika Berglund på ROCKFOTO.nu

Igår fick jag Hultsfredsfestivalens nyhetsbrev och där stod det att de har bokat Rufus till sommarens festival. Nu vill jag dit ännu mer! Förutom Rufus Wainwright så ska även Säkert! spela och det är något jag verkligen vill se, Jag har lyckats missa Annika occh gänget varenda gång de spelade under förra året. På något sätt måste jag helt enkelt pallra mig till Hultsfred i sommar.

Ett annat släpp från Rockparty är Rage Against the Machine, vilket har fått flera av mina klasskompisar att bli villiga att göra vad som helst för att åka dit. Jag har aldrig varit ett fan av dem, inte att jag tycker att de är dåliga. Det har bara inte blivit att jag har lyssnat in mig på dem helt enkelt. Men det måste vara jävligt collt för de som verkligen gillar dem.

I helgen drar jag till Mora tillsammans med lite klasskompisar. Vi ska upp på en Vinterfestival där ett gäng ur klassen ska uppträda med en musiksaga som vår föreståndare Kerstin har skrivit texten till. Calle och Danne har skrivit musiken. Jag följer med som fotograf och ska försöka få några bilder på det. Är lite nervös inför det, som jag har förstått så kommer allt utspela sig på kvällen när det är mörkt med eld som enda belysning. Jag har aldrig fotat under sådana förhållanden, eller inte med bra resultat iallafall. Är det någon som har några tips?

Det ligger [ren] tvätt utspritt över hela mitt rum. När jag kom ner i tvättstugan igår för att plocka ut mina kläder ur torktumlaren så var det varmt och fuktigt som i en bastu där nere, och när jag öppnade luckan så luktade det bränt. Dessutom var kläderna fortfarande fuktiga men jag vågade inte köra in dem igen så jag tog upp alla hit istället.

Det är tillfällen som dessa som jag inte kommer att sakna när jag slutar här.

Har suttit och letat rätt på en massa bra mejladresser, men de är svåra att hitta ibland. Man får gräva och snoka runt lite innan man får tag på adressen man vill ha.

Idag är det strålande solsken i Dalarna och det känns som vår. Det sitter några på taket borta på Musicum och sjunger och spelar gitarr, ett klassiskt vårtecken. Men det påminner även om hur lite tid det är kvar här nu. Det känns i och för sig rätt lugnt just nu, jag börjar känna mig klar med Sjövik. Iallafall som plats, sen är det ju klart att jag inte är klar med alla människor här. Det är lite skrämmande att vi ska spridas för vinden nu i slutet av maj. Var kommer alla hamna? Var kommer jag att hamna...?

Jag måste ta tag i sökningsbilderna till Biskops Arnö nu snart, jag vet bara inte när jag ska finna tid. Det är så mycket annat att tänka på så det är svårt att rensa skallen. Jag skulle behöva sätta mig och bara tänka på det liksom. Och titta på en massa bilder för att få inspiration. Det är inte så att den flödar för tillfället.

Det blir nog bra.

Stationshuset i Krylbo.

Jag tror att man ska tänka ganska mycket på hur man beter sig mot folk, allt kan tolkas på så himla många olika sätt. Om det ständigt är så att man blir bemött på olika sätt av en person, och att man sen börjar grubbla över det, blir man lite snurrig efter ett tag.
Om man tar som exempel, ena dagen blir man bemött av ett leende och kanske till och med en kram för att nästa dag få ett tråkat "hej..." när man ses. Hur ska man förhålla sig till sånt? Det är klart att sånt händer ibland, man har ju inte bra dagar jämt, men om en person håller på så fram och tillbaka hela tiden. Ska man fortsätta anstränga sig tillbaka?

Om man bara anstränger sig och tänker på hur man bemöter människor så kan det gör en väldig stor skillnad för andra. Jag pratade om det här med en person för ett par veckor sen och vi kom fram till att vi ska bemöta andra som vi själva vill bli bemötta. Sen är det klart att man har dagar, men i det stora hela.

Det har varit skönt med helg. I fredags hängde vi hos Albin och Anton och nästan alla som var kvar kom dit. Det var najs men det blev en relativt tidig kväll för alla, vilket ju var bra.

Igår var vi ett gäng som åkte på Second hand-runda. Det blev en tripp till två ställen i Krylbo och sist åkte vi till Erikshjälpen i Hedemora. Jag är pank så jag följde bara med och kollade och jag kunde ju lätt konstatera att det finns sjukt mycket skit, men jag tror att om man bara skulle börja gräva så skulle man säkert kunna hitta en massa fint. Motivationen till att gräva var dock inte så stor med tanke på min tomma plånbok.

Vet inte riktigt vad jag ska ta mig för idag. Jag ska väl jobba en del anatar jag, jag har några mejl som måste svaras på och några som måste skickas. Lika bra att jag sätter igång med det nu.

Förresten, jag börjar grina bara jag tänker på Christer Sjögren. Buhuuu...

Kommer precis från trevligheter på Reddis. Vi hade allsång så nu är halsen inte så pigg som den kanske borde vara när man är sångare. Men det känns fint ändå.

Är sjukt trött, skriver mer imorgon kanske. Puss!

Då var det officiellt, nu har de lagt ut nyheten om oss nya fotografer på sidan. Känns lite pirrigt men det kommer nog att bli bra!

Nu är det meningen att jag ska fixa en presentationstext till min sida, är någon sugen på att skiva den? Jag suger på att skriva sånna där infotexter om mig själv. Hjälp! :)

Det har väl inte varit så himla roligt de senaste dagarna, jag har varit i en svacka som var ganska djup. Det var länge sen jag kände så och jag hoppas att det tar lång tid till nästa vända, om det blir någon sådan. Det var för en vecka sen som jag kände att jag började tappa allt. Jag har rökt sen en vecka tillbaka, vilket känns som ett ganska fett misslyckande. Jag har i och för sig inte tänkt att det ska bli något långvarigt men jag blir så besviken på mig själv, och andra blir det också. Även om det bara är av omtanke så är det lite jobbigt att höra hur besvikna folk är tre gånger om dagen.

Så det är bland annat det med rökningen och sen är det lite andra grejer också som jag inte vill skriva om här.

Det har nog vänt lite i och med helgen. I fredags var jag hos Cissi och hängde med henne och några till. Jag hade kul, även om det blev en del allvarssnack mot slutet. Var skönt att berätta för någon hur jag känt mig den senaste veckan.
Igårkväll (lördag) var jag hos Cissi igen och sen en vända hos Emelie. Också väldigt trevligt. Jag tror att jag behövde båda de här kvällarna för att rycka upp mig lite. Någon skrev nåt om att känna sig som en leftover, jag förstår precis. Den känslan har präglat hela min vecka. Men nu är det som sagt bättre och jag mår ganska bra nu. Tack till alla som hjälpte mig att vända på det här! <3