Unison - Let's unite tonight

Mitt humör går upp och ner hela tiden. Ena sekunden är jag glad och andra vill jag bara gråta. Allt känns så annorlunda nu mot hur det har varit förut. Det känns som att folk glider länge och längre ifrån mig. Har funderat på om det är jag som har glidit ifrån folk, men jag har kommit fram till att det är en reaktion på att jag känner mig lite bortglömd.

Jag hade inte tänkt skriva om det här i bloggen och är väl egentligen lite förvånad att jag gör det nu, men jag tror att jag behöver få ur mig det här. Och att jag vet att folk läser det.

Det är inget nytt fenomen men alltid när jag är nere så drar sig folk ifrån mig. Det har nog att göra med att jag ofta är ganska glad utåt och skämtar mycket och när jag inte är sån så vet inte folk hur de ska bete sig. Men det känns som att vissa känner mig så pass bra att de borde veta det vid det här laget.

Det här är inte tänkt att vara ett anklagande blogginlägg, mer att jag bara behöver få berätta för folk att jag inte mår så himla bra nu. Sjövik börjar bli mer och mer motsatsen till vad det alltid har varit för mig. Sjövik har varit ett ställe där man är omgiven av världens bästa människor [det är jag fortfarande] och det sällan är tråkigt. Nu för tiden sitter jag ensam mer än jag umgås med folk. Det blir ännu mer påtagligt i och med att jag inte tillhör någon ensemble utan jobbar ensam.

Jag har alltid känt en tillhörighet till något eller några under min tid här, nu känner jag mig bara som en gäst i olika grupper/gäng. Så när folk väl hör av sig och man hakar på någonting som händer så slutar det oftast med att jag bara sitter och känner mig dum och att jag inte hör hemma där.

Tankarna kring vad allt detta beror på har snurrat tusen varv. Det enda jag har kommit fram till är att det beror på både mig och andra. För jag säger inte att jag inte har en del i det. Jag är inne i en väldigt känslig period och tar vissa grejer väldigt personligt, även om det kanske inte är menat så. Fast det ÄR annorlunda nu.

Förut har det varit väldigt självklart för mig vilka jag kommer att ha kontakt med efter det här året. Nu är jag inte lika säker längre, och det skrämmer mig fruktansvärt mycket. Jag har svårt att tänka mig hur det skulle vara om jag inte hade en aktiv relation till vissa personer, och det är väl det här som känns som en liten försmak på hur det skulle kunna bli och det håller på att knäcka mig totalt.

En person frågade mig idag något i stil med: "Har det hänt något speciellt? Du är helt annorlunda mot hur du var förut."  Visste inte vad jag skulle svara. Jag vet! Jag vet att jag är annorlunda nu. Hjälp mig ur det! ville jag nog svara. Men jag kunde inte. Och varför skulle jag? Jag vill inte tvinga mig på någon, jag vill att folk ska umgås med mig för att de vill och inte för att de känner att de måste. Och varför skulle de?

Något som verkar finnas kvar är att folk kommer till mig när de behöver prata och det är något jag uppskattar väldigt mycket. Jag vill ta hand om mina vänner, ni betyder mer för mig än jag kan beskriva. Mår mina vänner dåligt så mår jag ännu sämre. Det är väl mer just det att det bara blir då som man får chansen att umgås med folk. Men bättre det än inget på nåt sätt.

Jag skulle kunna sitta och bara skriva och skriva hur länge som helst. Det finns så mycket jag har gått och grubblat på den senaste månaden. Problemet är bara att om det väl skulle bli så att jag satt med någon och skulle prata om hur jag mår så skulle jag nog inte få ur mig så mycket ändå. Eller jag vet inte.

Jag tror att jag har fått ur mig lite nu, det känns lite bättre.

Förlåt! Det är bara det att jag hatar att känna mig ensam.

Godnatt!