Nu är det inte mycket kvar


"Vem ska trösta knyttet" - från idag på Bergslagsteatern.

Jag mår riktigt jävla pissigt över att det bara är några dagar kvar nu. Den där illamående-känslan som kommer sista veckan har infunnit sig och aldrig någonsin har jag önskat att jag kunde stanna tiden så mycket som jag önskar det nu. Det är så mycket tid av den här terminen som inte har varit bra och jag skulle vilja få göra om den igen. Det kunde inte kännas på något annat sätt än det har gjort men jag önskar att det hade gjort det.

Tidigare ikväll gick jag till kapellet och satte mig och spelade lite på flygeln och sjöng. Jag började minnas en massa gånger när jag har suttit där under de tre år jag har varit här. Kapellet har varit min fristad då jag har kunnat sitta och spela och sjunga utan att någon hör (det är väldigt lyhört uppe på Musicum) och jag har kunnat sjunga ut och verkligen få ur mig mycket av det jag har haft inom mig. Det har varit mycket olika känslor i det där kapellet. Jag har gråtit både av glädje och sorg medan jag ibland har sjungit tills jag har fått kramp i hela kroppen (eller tills stämbanden blöder som jag brukar säga).

Jag mindes speciellt ett tillfälle från i år när jag satt där. Det var några veckor efter jul då allt var tomt och meningslöst och jag kände mig fruktansvärt ensam. Jag satt i flera timmar och bara sjöng och spelade samtidigt som jag grät och grät. Just då kändes det som att jag inte hade en vän på hela skolan. När jag gick därifrån bestämde jag mig för att det fick vara nog och att jag skulle sluta vid sportlovet. Det höll inte längre och jag kände inte att jag hade något som höll mig kvar eller att någon ens skulle bry sig om jag stack. (Senare kom jag fram till att jag inte kunde sluta eftersom att jag var för involverad i en massa projekt som jag inte kunde dra mig ur. Nu i efterhand är jag glad att jag stannade!)

Idag då när jag satt där i kapellet så kom jag och tänka på första gången jag sjöng inför folk här på Sjövik. Det var två veckor in på terminen i ettan och vi skulle framföra två sånger med Vokalgruppen VI som jag var med i då. Jag hade solot på en låt som heter "Ett liv för mig" och jag var fruktansvärt nervös. Jag sjöng naturligtvis fel och glömde texten på halva låten och ville bara dö efteråt.

När jag tänker tillbaks på det tillfället så inser jag hur mycket jag har utvecklats sen jag kom hit. Som person med även musikalsikt. På vissa plan känns det ibland som att jag är kvar där jag var innan jag började Sjövik, speciellt på självförtroendebiten när det gäller sången. Men jag har lärt mig massor och det är jag så glad för. Även om jag inte har tänkt satsa på sången i framtiden (som var planen när jag kom hit) så tror jag ändå att jag kommer få nytta av det...för sjunga kommer jag ju aldrig sluta att göra.

Jag vill nu passa på att skriva ett tack till alla.
Alla som jag har lärt känna under mina år här på Sjövik, tack för allt! Jag tror inte att ni anar vad viktiga ni har varit för mig. Eller jo, det borde ni göra vid det här laget för jag har försökt banka in det i skallen på er väldigt ofta. Ibland för ofta kanske. ;)

Ett speciellt tack till er som jag har fått dela detta med de två senaste åren. Det känns som att vi har gått igenom en livstid tillsammans men jag hoppas att det här bara är början på något som kommer vara föralltid och alltid i evighet. Armen!

Nej men ni fattar.
Det har inte varit lätt alla gånger, det har det inte varit för någon. Jag kan ju bara prata om mina egna erfarenheter och de peridoder som har varit jobiga för mig, och som i sin tur ibland då blivit jobbiga för er, vittnar iallafall för mig hur mycket ni betyder. Fan, utan er är jag ingenting!

Nu blev jag så där sentimental och började som vanligt att vika ut mig känslomässigt som jag hade bestämt mig för att inte göra i det här inlägget. Men skitsamma! Jag älskar er!

Ni är BÄST och ni är ALLT just nu!
Glöm inte det, vad som än händer efter det här!
Vad som än händer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0