Kontrollfreak

Ibland kommer jag på vilket otroligt kontrollbehov jag har. Det är helt sjukt och jag blir lite rädd ibland när jag tänker på det.  Det är liksom så mycket som grundar sig i det och påverkar allt från mitt humör och psykiska mående till mitt beslutfattande i olika situtioner. Jag undrar om det har sabbat nåt för mig tidigare i mitt liv när jag har fattat vissa beslut. Det känns som att mycket kunde varit annorlunda. Frågan är ju om det hade varit bättre om saker hade varit annorlunda...

Jag är helt övertygad om att jag är på rätt plats vid rätt tillfälle just nu. När det gäller Sjövik så är jag väldigt glad över mitt kontrollbehov för det höll mig från att börja här i några år innan jag verkligen gjorde det, vilket resulterat i att jag har lärt känna alla underbara vänner jag har fått nu. Det hade jag ju inte gjort annars. Det hade jag ju inte lidit av i och för sig eftersom att jag inte hade vetat om att de fanns men nu när jag gör det så är jag som sagt väldigt glad för det.

Det är värre i situationer som ikväll, när jag inte har koll på var folk håller hus. Då blir jag stressad och smått irriterad över att jag inte vet var folk är och vad de gör. Samtidigt tänker jag ju att det är dumt och att det inte spelar någon roll men kontrollbehovet tar tyvärr över. Oftast slutar det med att jag blir lite deppig och känner mig ensam vilket samtidigt känns jättetöntigt, och så blir jag sur på mig själv över det. Så här håller det på.

Jag tror i och för sig att jag har kommit en ganska bra bit i mitt bearbetande av det för det är inte alls lika farligt som förr. Nu är det väl mer konkreta grejer som tex. min flygrädsla. Den grundar sig helt och hållet på att jag inte har kontroll över situationen. Jag kan inte gå fram till chauffören och säga: "Ursäkta, skulle jag kunna få kliva av här" och det gör att jag får panik. Det är inte rädsla för att dö eller att vi ska störta, det är mer det att jag inte kan bestämma om jag vill vara med på planet eller inte efter att det har lämnat marken. Tur att det finns tabletter man kan ta så att rädslan försvinner för annars skulle jag nog bli kvar här i Sverige hela mitt liv. Jag är alldeles för lat för att åka buss, bil eller tåg till nåt annat land.

Just för tillfället är det att jag inte riktigt kan kontrollera mina tankar och känslor som gör att det känns lite jobbigt. Jag måste hela tiden kämpa emot och det tär på krafterna och det funkar inte alltid, jag orkar helt enkelt inte. Men jag tänker inte ge upp. Planen är att detta ska bli den bästa hösten i mitt liv.

Det ska det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0