Ensam.
Under Power Meet-veckan tappar man nästan helt kontakten med omvärlden. Det är en bra grej på ett sätt för du måste bara vara i bubblan och jobba på för att du ska orka hålla på och jobba på det här viset i en hel vecka. Nackdelen är när det blir nätter som dessa. Jag känner mig fruktansvärt ensam och hade det varit en vanlig arbetsvecka så hade jag ringt någon och pratat, men eftersom att jag inte är hemma före halv ett nån kväll så blir det lite svårt.
När jag känner mig ensam på det här sättet så är det för att jag känner mig övergiven. Det är väldigt konstigt för det är ju inte någon som har övergivit mig. I så fall är det ju jag som har övergivit alla andra för att, som sagt, orka med den här veckan. Men trots detta kan jag inte låta bli att känna så. Det jag skulle behöva mest just nu tror jag är en kram. Eller egentligen behövs det nog inte så mycket heller.
Hur som helst är jag less på att ha sommarlov nu, jag vill tillbaks till skolan. Jag längtar efter att få fika i matsalen, sitta och uggla i Stockholmshallen, sitta vid mitt förnster och kolla på folk, hänga i köket på Östergården och att få komma igång och jobba igen. Jag har redan satt igång med planeringen för lite olika projekt som ska göras under året. Pr-turnén, Sjöviksfestivalen och den återföreningshelg som jag har tänkt införa. Har många planer och idéer, hoppas bara att jag kan genomföra dem. Sen har jag lite fotogrejer som jag vill göra. Och sen ska jag ha tid för sången också. Hur det nu blir med det där. Är kanske ingen idé att lägga ner så mycket tid på nåt som inte är nåt ändå. Jaja, vi får se.
